Historia 

​

Island upptäcktes möjligen redan på 700-talet av iriska eremiter, paper, vilka hade tillfälliga bosättningar där. Inga bevis finns för detta och det kan vara en uppdiktad historia. På ön fanns inga paper när, i mitten av 800-talet, en färing som hette Naddodd och en svensk vid namn Gardar Svavarsson, son till Svavar den svenske som ägde gods på Själland, upptäckte Island. Gardar uppges ha varit den som först nådde den isländska ostkusten. Han seglade runt ön och övervintrade där. Sommaren därefter, vid ankomsten till Norge, prisade han ön: "härefter blev landet kallat Gardarsholm, och det var på den tiden skogbevuxet mellan fjäll och strand".[10] VikingenFloke Vilgerdarson från Rogaland sägs vara den som namngav Island och den som först odlade upp ett stycke mark, dock utan framgång. Efter honom kom två norska fosterbröder vid namn Ingolf Arnarson och Hjörleif till ön. De var ifrån Fjaler i Sunnfjord och lämnade Norge omkring år 870 med två skepp fullastade med folk, husgeråd och boskap. Vid åsynen av Island vräkte Ingolf sina högsätesstolpar överbord för att låta gudarna anvisa lämpligt boställe. Dessa hittades efter tre år vid platsen där han byggde sin gård, som gavs namnet Reykjavik, Rökviken, efter sina heta, rykande källor. Då var Hjörleif redan död, ihjälslagen av sina trälar. Ingolf var den förste som bosatte sig på Island på allvar.

​

Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfagerenade Norge och gjorde sig till ensam härskare genom det stora sjöslaget vid Hafrsfjord år 872. Norge och Island bildade 1262 en union.

​

Genom bildandet av Kalmarunionen 1397 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland). Detta innebar bland annat att Danmark skötte Islands utrikespolitik, medan Island hade självstyre i det mesta och hade gemensam konung (personalunion) med Danmark.

Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland, men Island blev i stället ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. Efter en folkomröstning utropade sig landet som republik.

Från 1952 och framåt har landet utökat sin fiskegräns från 3 till nuvarande 200 nautiska mil; år 1958 (12 nautiska mil), 1972 (50 nautiska mil) och 1975–1976 (200 nautiska mil). Detta ledde till konflikter med Storbritannien, vilka kulminerade med de så kallade torskkrigen.

​

Geografi 

 

Island är en öbildning genom vulkanism och detta präglar landets geologiska karaktär. Naturen på Island anses vara mycket vacker och lockar många turister. Det finns även vulkaner på Island och en av de kända är Hekla med en höjd över havet på 1 491m.

​

Den södra delen av kusten, från sydöstra spetsen Horn eystra till Ölfusás utlopp, bildar en tämligen reguljär båge, eftersom här har bildats en sandslätt av avlagringarna från floderna från Vatnajökull. Här finns bland annat få mera framspringande uddar och utan andra inskärningar än de ofta vid flodmynningarna bildade strandsjöarna (lón), som skils från havet av smala sand- och grusrev.

​

På västra kusten är fjordbildningen däremot stor; här ligger de två stora bukterna Faxaflói och Breiðafjörður. De ligger mellan de tre halvöarna Reykjanes, Snæfellsnes och den stora triangelformiga halvön i nordväst, kallad Västlandet (på isländska Vestfirðir, alltså västfjordarna), vars västpunkt är Bjargtangar. Den sistnämnda halvön består av en mängd vikar, varav den största är Jökulsfjörður.

​

Från norra kusten går fjordarna Húnaflói, Skagafjörður och Eyjafjörður inåt land liksom de öppna vikarna Skjálfandi, Axarfjörður och Þistilfjörður, varemellan halvön Melrakkaslétta med Islands nordligaste udde Hraunhafnartangi skjuter fram. Þistilfjörður begränsas i öster av den smala halvön Langanes, som bildar Islands nordostliga, långt utlöpande näs (se även Islands ytterpunkter).

​

Östra kustens fjordar är många, men mindre än vid den västra kusten. Med undantag av sydkusten, som till största delen är jämn och sandig, är Islands stränder i allmänhet branta, med en mängd höga brådstupande uddar och långa, vågräta och i terrasser uppstigande fjällmurar.

​

Flera jämförelsevis små öar samt en mängd holmar och skär omger kusterna. Bland öarna finner man Västmannaöarna vid sydkusten (isländska Vestmannaeyjar), varav endast en ö, Hemön, är bebodd. Vidare finns Viðey i Faxaflói, de många öarna i Breiðafjörður (bland dem Flatey), Drangey och Málmey i Skagafjörður, Hrísey i Eyjafjörður samt, utanför Skjálfandi, norr om polcirkeln, Grímsey.

​

Klimat

​

Islands klimat påverkas i stor utsträckning av de havsströmmar som omger ön. Havets temperatur omkring landet påverkas av en gren av Golfströmmen, Irmingerströmmen från sydväst, som värmer upp vattnet. Den längs Grönland löpande polarströmmen tillför ön däremot stundom stora ismassor, som kan ligga kvar på norra kusten långt fram på sommaren. Ostkusten berörs av en annan, nordostlig polarström. De olika strömmarna i förening med ebb och flod åstadkommer våldsamma strömvirvlar (raustir, plural av raust, "röst") utanför de mera framspringande uddarna, som jämte isdriften och fruktansvärda stormar kan göra seglatsen kring Island farlig.

Klimatet varierar mellan olika delar av Island, generellt är sydkusten varmare, blötare och blåsigare än den nordliga delen av landet. Det centrala höglandet är den kallaste delen av Island. Lågliggande inlandsområden i norr är de torraste regionerna. Snöfall på vintern är vanligare i norr än i söder.

​

Islands värmerekord är 30,5 °C, och uppmättes den 22 juni 1939 i Teigarhorn på sydöstkusten. Islands köldrekord är -38 °C och uppmättes den 22 januari 1918 i Grímsstaðir och Möðrudalur på nordöstra Island. Värmerekordet för Reykjavik är 26,2 °C, och uppmättes den 30 juli 2008. Köldrekordet för Reykjavik är -24,5 °C, och uppmättes den 21 januari 1918.

​

​